Littiäinen en del av min barndom

Det var i ett tunt lager nysnö som Johan Salmi, 74, såg björnspåren.

ÖVERTORNEÅ. Spår efter en ovanligt stor björn. De var mer än två decimeter långa och nästan lika breda. Björnen hade verkligen lufsat fram. Johan såg hur klorna gjort långa repor i snön, som om björnen knappt orkat lyfta tassarna. Och det var mitt i byn.
Johan Salmi ringde Norrländska Socialdemokraten, ifall de skulle vilja ta en bild av björnspåret i byn, för att det var så stort. Men lokalredaktören sade att det är för svårt att ta såna bilder när snön är tunn. Men han skrev en notis i bladet: "Spår av björn i Littiäinen."
Frågan är om man kan kalla Littiäinen en by. Den består av tre-fyra hus vid den infrusna vägen mellan Hedenäset och Vitvattnet, i den västliga taigan: barrskog, myrar, tjärnar, björnland.
Johan Salmi står som "Arb" i telefonkatalogen, Övertorneådelen. "Arb" för arbetare. Han har varit arbetare i hela sitt liv, vägarbetare, järnvägsarbetare, skogsarbetare. Han skulle i och för sig också kunna kalla sig hemmansägare, det är rätt många i byarna omkring som gör det.
När jag ringer honom frågar han om jag varit där tidigare. Jag drar på svaret. Han säger: Det är bilspår utanför huset och nån med lågskor har stått på dörrtrappen. Jo, det är jag, han var inte hemma först. Men nu kan jag komma ut. Johovisst.
Vi sitter i köket. Det gör man. Vid matbordet. En färdigläst tidning, en påse socker, en klockas tickande, var sitt sus från spisen och kylen. I frysen finns abborre, älg och ren. Johan Salmi har inte ätit köpekött eller köpefisk på 20 år. Det finns tre matvaror, säger han, som man aldrig tröttnar på:
- Det är abborre, lingon och hårt bröd.
Det finns en stämning i såna här kök som kan få en att säga helt banala saker utan ängslan för att bli nitad. Så jag säger att här är långt från Stockholm. Johan Salmi säger att han nog varit i Stockholm. Han har gjort den norrbottniske arbetarens långa runda i Sverige, jobbat sig fram där jobb erbjudits.
- Jag säger som finnen sa om Stockholm, säger han, nog äre fint och grant, men det är bra avsides.
Han har många norrbottningars syn på makthavarna i huvudstaden.
- De tar skogen, malmen och elkraften från oss och ger oss bidrag tillbaka. Det är vad vi får som ersättning, det kallas bidrag.
Johan Salmi återvände från sin svenska runda till Littiäinen utan att tveka en sekund. Till jakten och fisket och skogen, som är en helt annan värld bara tio meter in från bilvägen.
- Vad skulle de göra i Kiruna om de inte hade fisket, jakten och skotrarna? säger Johan Salmi.
Han talar om unga män, i alla fall om män, det hör jag. Och den aning om en insikt jag får handlar om män, man sedan många tusen år, liksom avlutade män, rena virket.
Hur långt är det från Littiäinen till mjältbrandsbreven i New York och Washington? Johan Salmi säger att det är så långt att ingen känner ängslan.
- De skulle knappt komma på tanken att utrota oss, säger han, så få som vi är och glesa här uppe.
I Tornedalens jordbrukstrakter finns gott om centerpartister. Så finns sossar och vänstern, förstås. Och nu finns Lars Törnman från Kiruna.
- Jag tycker det är bra att han säger ifrån, tycker Johan Salmi. Jag tror nog jag ska rösta på honom. Och det kan bli många fler. För på alla möten måste det till att någon säger nåt. Även om det är fel, så är det nödvändigt att någon säger nåt. Annars stelnar allt och förändras ingenting.

Döm av min förvåning när jag mer eller mindre av en slump sprang på denna artikel/krönika på webben och fann att den faktiskt publicerats av en journalist i Expressen 2001. För er som inte vet vad eller var Littiäinen är eller ligger ska jag genast upplysa er. Precis som det står i artikeln så är Littiäinen en så liten by att man idag knappast ens längre kan kalla den by. Vid en stor vacker sjö ligger några gamla gamla hus längs med en liten grusväg mellan skogen och vattnet och det är den vackraste tystaste plats på denna jord.

Mitt i ingenstans finns en liten plats så orörd och stilla mitt i innersta Tornedalen närmare bestämt i närheten av Hedenäset..eller med Haparanda som närmsta större ort. Där föddes min mamma, i farbror Alvars hus och där växte hon och hennes syskon upp med morfar Oskar och mormor Ellie. Utan några gatlysen, bilar, asfalterade trotoarer, daghem eller skolor på mils avstånd. Och det är där som jag spenderat otaliga barndoms somrar, sport och påsklov, jullov och helger. Och så här i jul- och nyårstider kommer jag alltid att tänka på en del av de dagarna. Vackra minnen och härliga stunder som jag fått tillsammans med släkten i Littiäinen.

Tyvärr försvann min älskade morfar Oskar redan när jag var 6 år. Trots att jag inte var gammal då så minns jag honom klarare än många andra personer som vandrat in och ut genom livet. Min morfar var en sann Man av Tornedalen. Den snällaste, vänligaste, plikttrognaste själ på denna jord. Ingen idag kan ens föreställa sig det arbete han utförde med sina bara nävar 6 dagar i veckan mitt i mörkaste skogen. Hans ödmjukhet och principfasthet, hans övertygelse om livet kan än idag slå emot mig lika glasklar som om han stod framför mig. Med ett enda ord kunde morfar deklarera en åsikt eller uppfattning rörande ting som för andra människor skulle ta en hel monolog att säga ingenting om. Min älskade morfar har jag saknat varje dag.

Nu finns han inte kvar. Och kvar av alla de små krökryggade gubbarna som brukade komma hem till honom, klä av sig alla kläder o lägga dem i stora högar på hans kökssoffa när jag var barn för att sedan gå ner i källaren och bada vedeldad bastu tillsammans finns det bara en. Han bor kvar i byn fortfarande. Och så "Jossa" då..som finns med i artikeln..men han var ännu då för ung för bastubadandet. Men Littiäinen står kvar. Morfars hus står kvar. Nu med min moster i. Och där har jag och kusinerna värmt oss på varm Oboy fler än ett jullov. I svartaste decemberkvällen åkte vi runt runt, på ängar, isen och fastnade i diken och snår...med kusin Jan som skoterförare och jag och min kusin Johanna inbäddade på gransläden bakom..just i dessa mellandagar för vad som nu börjar vara ganska många år sen.

Inte hade vi en tanke på biosalonger, x-boxar, laptopar, mobiltelefoner, mellandagsreor, playstations, dataspel eller annat som dagens barn fullproppar sina jullov med. Och jag vill inte påstå att allt var bättre förr. Men jag är alldeles alldeles säker på att om jag här kunnat visa er de bilder jag har på våra rödrosiga kinder, våra stora flin och våra pigga glansiga ögon så strålar vi en glädje och lycka som ett barn idag vars upplevelser sträcker sig till en animerad värld aldrig ens får smaka på.

Och visst var den där björnen även de åren. När vi lekte vid stranden passerade björnen på vägen ca 50 meter ifrån oss. Och kvar är den garanterat än tillsammans med svalorna, räven, älgarna och svanarna vi alltid träffade på.

Som sagt, jag önskar så att jag besatt en scanner just nu..för att kunna visa er lite bilder. Men tills dess får ni försöka föreställa er...
...mitt älskade Littiäinen.