Always lead...never follow: Zanzibar & Mario

Idag har jag hemmadag. Är ur form med små febertoppar och en tröttsam matthet. Har sovit mest hela dagen och nu när jag bara sitter still känner jag mig ganska kry. Men så fort jag tar tag i ett litet projekt som diskmaskin eller annat så kroknar jag...det är så trist att inte kunna göra något. Jobba, handla och åka till lite folk hellst. Men men..bara att bita ihop och försöka njuta av händelselösheten. Den enda action som inträffat hos oss är att min kära Mario aka Jösse fångat sin första Näbbis. Dessa två ljuvliga gossar kom till mig ur från händerna på en mycket känslolös dåvarande matte som två kärlekskranka innekissor. Jag vande dem ganska snabbt med både koppel och hage. Zanzi på bilden ovan tycker mest om att gona ner sig med mig i soffa eller säng och nöjer sig glatt med att hacka tänder och kuttra åt fåglar och ekorrar från fönstret men Mario har gått lös på möbler, liggunderlag, väggar och allehanda ting när jag inte haft honom lös utomhus.

Så för cirka två veckor sedan gav jag upp och resignerade för hans protester och släppte ut honom lite på prov. Och det har ju funkat alldeles utmärkt. Han är inte borta långa stunder, går inte upp på vägen (peppar peppar) och håller sig runtom huset. Så idag hade han skuttat in i kattburen och jag såg från bron att han studerade någonting mycket intresserat i ena hörnet..samtidigt som jag hörde ljudet av små pip. När jag dragit på mig skorna och plaskat mig bort så visade det sig mycket riktigt att han tagit sin första näbbmus, tagit med den in i hagen troligen och nu hade en kast och lek omgång med musen. Det är mer än vad jag klarar av så musen fick va kvar i hagen och Mario åkte in under morfars arm med bannor om den stora plågaren han är...Mario klagade givetvis högljutt från dörren och Zanzi väcktes ur sin dvala..sprang några varv runt om i huset för att försöka lyckas lokalisera Näbbis-doften. Som vi säger i Norr..huvva vad äckligt detta "musande" är..

Nu är ju jag av åsikten att det är bättre med en lycklig katt än en som bara får sova bort hela livet i brist på stimuli (oavsett lite mössvinn)...och en katt är ju född att strosa fritt. Detta är första gången jag är raskattsägare men oavsett vilka tips och ideér alla dessa sk. experter till kennlar kommer med så finns det ingen lyckligare kattvarelse än han som får både kärlek och frihet (så länge det är vad de har behov av, som jag nämnde tidigare, Zanzi skulle inte ens få för sig att gå utanför dörren utan mig denna tid på året iaf).

Jag har studerat en och annan kennelhemsida både när det gäller katter och hundar. Och där listas alla tusende krav du ska uppfylla som ägare. Alla tillbehör du Måste inhandla och krav på arbetstider, bostadsstorlek osv osv. När jag köpt Zanzi och Mario pratade jag med den kenneln som de ursprungligen kom från och likaså i det samtalet förmanades jag till än det ena än det andra. Det märkliga i kråksången kan ju då tyckas att de som bryr sig så otroligt mycket om dessa djur och kan Allt och lite till om dess varande och ickevarande säljer de här små själarna. Och när det märker att de nya ägarna tröttnat och tänker dumpa iväg dem så gör det ingenting åt saken. Kanske skulle de kunna göra ett återköp för några av alla de tusenlappar de håvar in på djuren eller ta hand om dem en stund och försöka hitta ett nytt bra seriöst hem när de ser att köparen de som kennel själva valt inte är seriösa. De överlåter iställer åt dem att ge bort katterna, som sedan ger bort dem igen och så har de vandrat genom 5 familjer/ägare tills jag hittade dem ute på ny annons. Jag hade förmodligen inte kunnat håva upp över 12 000 kr i ett svep men jag tror mig kunna påstå att jag är den mest seriösa matte de haft. De kommer aldrig bo hos någon annan igen och har dessutom ett tryggt hus och får både vara fria och trygga hos mig. Men de skulle ju aldrig en kennel ta hänsyn till.

Jag läste i Petras blogg som finns länkad till här till höger om hennes Birma Bianca och kattens särskilda sätt att inte acceptera alla nykomlingar i hemmet rakt av. Hennes beskrivning av misstänksamhet som kan visa sig bli långvarig stämmer så bra med dessa gossar också. Zanzi och Mario har förvisso aldrig varit aggressiva mot mig eller någon annan hemma hos mig. Men jag fick dock vänta på Marios förtroende och kärlek i nästan 6 månader. Efter det kom han tätt tätt intill mig i sängen på kvällen och nu sitter han näst intill på mig vid kudden varje morgon. Zanzi däremot överöste mig med närhet från dag 1 och han är den av dem båda som går till främmande. Mario skulle aldrig ha sovit brevid H, än mindre låta sig bäras och klias bara sådär, som ändå funnits i huset och med mig flertalet gånger sedan de kom.