Små varelser av kärlek

I mitt lilla hus. På landet med lagomt avstånd till ett litet samhälle. Sådär så att det är absolut kolsvart på natten om man ställer sig mitt ute på tomten och absolut knäpptyst om man lyssnar in tystnaden. I mitt hus, trots det faktum att det är litet, eller kanske snarare just för att det är så rymms det många hjärtan. Jag har några dagar i rad nu när jag gått och tassat i mina fårskinnstofflor och sådär på kvällskvisten kunnat känna mig en aningen ensam fått hela hjärtat uppvärmt och som ett tecken från ovan skänkts besök av allehanda små vänner.

Redan förra vintern började fågelkompisarna anlända inte länge efter att jag flyttat in. I år har de utökats. Inte bara talgoxar, blåmesar och gråsparvarna har hittat till mitt lilla hus. Utan en konstig halvstor fågel med granna färger har en och annan morgon pickat nedanför mitt köksfönster. Min äldsta barndomsvän har under tonårsåren alltid retat mig för att vara så konstig och fashineras av alla fågelarter. Konstig mår jag vara än men googel lärde mig att det var en lavskrika. Nå åter till historien; när jag härom morgonen tvingades upp en tidig och kall morgon för att åka till jobbet var humöret inte på topp. Stapplade ut till kaffebryggaren i köket men kommer inte längre än till fönstret där jag blir ståendes. En av mina ekorrkompisar, som sen i somras vuxit sig stor och nu har tjock fin grå päls och yvig svans är på nötjakt under snön. Jag kan lova er att det var det sötaste syn jag sett på länge. Den lilla krabaten borrade ner huvudet under snöytan och körde sedan runt runt i labyrinter med resten av kroppen ovanför snön..som en mullvad fast ovanjord då. Sedan satte han sig..med huvudet mulat i snö och smaskade på en liten bit. När lavskrikan ville vara med körde han snabbt bort den..nu har ekorren till och med trampat upp en stig från skogen runt om till mitt fönster..och inte låter han sig skrämmas av varken mig eller katterna som jag vet att han känner studerar honom.

Igårkväll precis när rastlösheten slog till och jag gick ut för att ta en cigarett hann jag inte mer än stänga dörren bakom mig och lyssna på tystnaden så kommer något hoppandes fram under trappsteget jag står på. En vit silkeslen kissekatt tittar på mig lite förundrat och bestämmer sig genast för att umgås med mig. Stryker sig, spinner och vill gärna följa med in. Känner på katten men den är inte mager, har dock inget halsband men trampdynorna är också hela och fina så jag låter den inte komma in..jag har ju också redan två katter som kanske inte är lika glada som jag över en ny gäst.

När jag går in så slår det mig att i flera år har jag bott i städer, både större och mindre. Var jag än har vänt mig har jag hört ljud, surr och haft människor runt om mig, ovanför och under. Lampor har lyst upp vintermörkret och närmsta granne har funnits vägg i vägg. Men aldrig har jag känt mig så ensam som då. Och aldrig har jag någonsin under de åren haft så mycket liv runt mig som nu. Oavett hur grå vardagen kan kännas ibland, hur tungt sinne jag av en eller annan anledning kan ha så blir mitt inre läkt och helat av alla små varelser som kommer till mig helt frivilligt. Det är den bästa gåva i livet.

Tänk att det finns de som aldrig får uppleva kärleken och alla små som stora mirakel i naturen runt om oss.

Inget i mitt liv går upp mot en varm puffande nos mot min kind eller synen av en lycklig vild krabat som ändå väljer att vara nära oss människor..
Om detta och mycket annat kommer du som tittar in här då och då att få läsa om!
Välkommen till min blogg!
G