Döden på min trapp..

Idag är det tankar och tumult i huvudet på mig i mitt lilla hus. Haft ett tre timmars telefonrace i natt med morr och skrik och gråt och skratt. Hur kan saker vara så in i norden komplicerade? Skulle man inte kunna få en manual eller brukasanvisning och en garantisedel därutöver som noga ska läsas innan man börjar använda mannen. Nu har väl iof vårat bäst före datum passerat med råge efter 3 år. Fast kanske kunde man ha livstidsgaranti, som med Hästens är det väl, tänk vad bra. Åren tillbaka mot inlämnande av man samt garantisedel. Och så fick man chansen att göra om åren?! Det skulle jag införa om jag bestämde. =))

Inte nog med att känslosamma bryderier upptog hela min gårkväll och natt. När jag går ut på trappen för min sista kvällsrök så återkommer ljudet som jag hörde häromdagen. En liten Näbbis panikslagna skrik på hjälp. F-n skrek jag. Håller du på och plågar en mus nu igen (jag kan inte hjälpa detta men det är så fruktansvärt hemskt att se de små stackars djuren slängas hit och dit för att sen ha en katt inne som har död mus på tassar och tunga). Jo mycket riktigt fram från under bron kommer Mario med Näbbis hängande i svansen från munnen. Och den skriker. Och han slänger den hit och dit. Jag försökte få tag i honom utan lyckas så klart, gick in och stängde dörren. Hann till och med morra att hoppas du blir överkörd och in kommer då inte du inatt. Efter ett tag hörde jag ju givetvis hans kraffsande på dörren och när mitt onda samvete slog till och jag gläntade på dörren försökte han pilla upp den med sin lilla tass och tittande på mig så bedjande. Så klart jag släppte in honom med orden; du har väl ingen mus med dig. Och nej det hade han inte. Istället tågade han in till en skål med lamm i sås. Bra tänkte jag. Då har han ju iaf inte ätit skiten.

Och så imorses..eller rättare sagt för en stund sen...när jag gick ut med morgonciggen. Vad ligger mitt på min trapp? Jo trofén från gårkvällen. Upplagd på rygg med likstela armar och svans, Näbbisen..serverad för mig. Huvva! Då åkte storspaden fram och herr Näbbis begravdes i Komposten. Alltså hur ska man kunna vänja sig vid detta?

Jag kan lova att han inte fått pussas med mig som brukligt på mornarna! Och sen kära A berättar om hennes katter och råttor med långa klor och långa gula tänder så funderar jag starkt på att aldrig släppa ut katten igen.

Nå nu mer kaffe.
Ha en bra dag!/G