Nedräkning

Mindre än två veckor!
Förhoppningsvis går allt planenligt och så kommer de beräknade valparna som väntat i början av maj. Nu när snön krymper centimetervis för var dag som går och mer och mer gräsmatta kommer fram samtidigt som solen gassar så kliar det så i fingrar och ben. Vill bara vara ute och aktivera, träna och promenera. (Trots att mina små älskade fyrbenta vänner mer än gärna följer med så fort jag går utanförr dörren är det inte riktigt samma sak. De aktiverar sig på egen hand så bra.) Men än så länge saknas min träningskompanjon.

För att inte behöva längta ihjäl mig och sätta både mig själv och mina föräldrars gamle pensionär i vettig syssla så åkte jag idag hem till dem. Givetvis hann jag knappast in genom dörren förrän Ayjo stod vaken och färdig (10 årig Jämthund som aldrig sinar på energi..åtminstone inte utomhus) att bege sig ut. Men för att han inte ska inbilla sig att han är den som avgör när vi går och inte går ut fick han snällt vänta medans jag sällskapade med mor och passade på att fylla kistan med delar av hennes födelsedagsbak (morotskaka är bland det bästa jag vet). På grund av pensionärernas köksrenovering är delar av huset upp och nervänt. Och min kära far har missat att även en gammal vovves upptäckarlusta kan vakna till liv. Idag där vi sitter med kaffekoppen får Ayjo för sig att ta en sväng om och konstatera vad alla reparatörer egentligen uträttar...och det i detalj. Till och med de strömförande vägguttagen skulle ha sig en "nosning"..med resultatet att x antal kg tung hund skriker som ett barn och flyger i min famn. Promenaden fick vänta medan jag monterade "uttagskydd", eller rättare sagt kommenderade min mor att göra så medans jag granskade arbetet.

Sedan blev det en lång och trevlig tur i solen. Och nu har Ayjo också förstått att det inte kommer på ett koppel förrän han sitter lugnt och väntar, med vissa problem förstår han också att det är JAG som ska in och ut genom alla dörrar först, och inte han. Han har också förstått att med mig är det inget förbaskat flexikoppel som gäller, samt svans ned och rätta in sig i ledet till skillnad när han alltid springer före min far och bossar upp sig rejält. Från början är han alltid het och på. Kissa tusen gånger och ränna runt och nosa, för så får han alltid göra med far min. Men ganska snabbt så finner han sig i "lill-mattes" rutiner och blir så världens bästa promenadkompis..ja det ända fram tills vi möter en okänd hund...då ska vi inte tala om hur vi ser ut..Men så är han ju inte heller min hund och jag vette tusan hur jag bäst ska korrigera honom som under 10 år fått hållas med vissa beteenden. Idag lyckades vi dock rätt bra. Och han dansade bara ett varv runt mig och var sen tillbaka i fotläge. Och jag tror ingen blir gladare än gammelpensionären när han till sommaren lär ha en nyfiken liten följeslagare till dam med sig.

Nu väntar kattkardan..hög tid att försöka minska ner mina yviga hårbollar på fyra ben.
Trevlig kväll!