Happy New Year!

Året 2009 tickar som bäst mot sitt slut...och Nyårsafton står för dörren. Ett år, ett kapitel, ett avslut och en på nytt början. Nyår är alltid något märkvärdigt. Något nostalgiskt, sentimentalt men samtidigt nyfiket, nystart och nya möjligheter.

Året 2009 har för mig inneburit och innehållit så mycket att jag omöjligt kan sumera allt tättvist här.
Året 2009 var året då jag fick mitt livs andra tillsvidareanställning. Året då jag fick min första egna betalda sommarsemester. Året jag flyttade tillbaka till Överkalix efter ett antal år borta. Året jag fick de bästa kollegorna i världen. Året jag blev särbo med 150 mils avstånd till min käre. Året då jag spenderat otaliga timmar på flygplatser och i flygplan. Året då jag flyttade in i hus. Året då Zanzi o Mario kom till mig. 2009 var året då jag förlovade mig. Året då min kära kusin J gifte sig med sin J. Året då jag fick delta på ett Irländskt bröllop live. Och en av de saker jag så här i efterhand är mest stolt över; 2009 är året då jag stod framför 150 gäster som toastmaster (på vingliga ben)och på engelska lyckades genomföra kvällen och till och med få till mitt tal till de nygifta och leverera det så tårarna rann..(tillslut inte bara på släkt och vänner utan nästan på mig själv också).

2009 är året då jag träffat många av Er där ute. Och med er delat massvis med fina stunder. Men också stunder av tårar och sorg. En del av er är nära vänner eller släkt sen förr. Andra av er är nya möten och flera av er, både gamla och nya, Vänner för livet.

För mig går firandet i år i ett relativt lugnets tecken. Jag ska umgås med mina kära föräldrar och goda vänner. Jag önskar er alla en fin trevlig kväll tillsammans med era nära och kära eller på egen hand och framför allt:

ETT GOTT NYTT ÅR!

(Och kom ihåg, lämna aldrig till imorgon att göra det du kan utföra idag. Tiden går fort och en vacker dag kan det vara för sent!)

G

Littiäinen en del av min barndom

Det var i ett tunt lager nysnö som Johan Salmi, 74, såg björnspåren.

ÖVERTORNEÅ. Spår efter en ovanligt stor björn. De var mer än två decimeter långa och nästan lika breda. Björnen hade verkligen lufsat fram. Johan såg hur klorna gjort långa repor i snön, som om björnen knappt orkat lyfta tassarna. Och det var mitt i byn.
Johan Salmi ringde Norrländska Socialdemokraten, ifall de skulle vilja ta en bild av björnspåret i byn, för att det var så stort. Men lokalredaktören sade att det är för svårt att ta såna bilder när snön är tunn. Men han skrev en notis i bladet: "Spår av björn i Littiäinen."
Frågan är om man kan kalla Littiäinen en by. Den består av tre-fyra hus vid den infrusna vägen mellan Hedenäset och Vitvattnet, i den västliga taigan: barrskog, myrar, tjärnar, björnland.
Johan Salmi står som "Arb" i telefonkatalogen, Övertorneådelen. "Arb" för arbetare. Han har varit arbetare i hela sitt liv, vägarbetare, järnvägsarbetare, skogsarbetare. Han skulle i och för sig också kunna kalla sig hemmansägare, det är rätt många i byarna omkring som gör det.
När jag ringer honom frågar han om jag varit där tidigare. Jag drar på svaret. Han säger: Det är bilspår utanför huset och nån med lågskor har stått på dörrtrappen. Jo, det är jag, han var inte hemma först. Men nu kan jag komma ut. Johovisst.
Vi sitter i köket. Det gör man. Vid matbordet. En färdigläst tidning, en påse socker, en klockas tickande, var sitt sus från spisen och kylen. I frysen finns abborre, älg och ren. Johan Salmi har inte ätit köpekött eller köpefisk på 20 år. Det finns tre matvaror, säger han, som man aldrig tröttnar på:
- Det är abborre, lingon och hårt bröd.
Det finns en stämning i såna här kök som kan få en att säga helt banala saker utan ängslan för att bli nitad. Så jag säger att här är långt från Stockholm. Johan Salmi säger att han nog varit i Stockholm. Han har gjort den norrbottniske arbetarens långa runda i Sverige, jobbat sig fram där jobb erbjudits.
- Jag säger som finnen sa om Stockholm, säger han, nog äre fint och grant, men det är bra avsides.
Han har många norrbottningars syn på makthavarna i huvudstaden.
- De tar skogen, malmen och elkraften från oss och ger oss bidrag tillbaka. Det är vad vi får som ersättning, det kallas bidrag.
Johan Salmi återvände från sin svenska runda till Littiäinen utan att tveka en sekund. Till jakten och fisket och skogen, som är en helt annan värld bara tio meter in från bilvägen.
- Vad skulle de göra i Kiruna om de inte hade fisket, jakten och skotrarna? säger Johan Salmi.
Han talar om unga män, i alla fall om män, det hör jag. Och den aning om en insikt jag får handlar om män, man sedan många tusen år, liksom avlutade män, rena virket.
Hur långt är det från Littiäinen till mjältbrandsbreven i New York och Washington? Johan Salmi säger att det är så långt att ingen känner ängslan.
- De skulle knappt komma på tanken att utrota oss, säger han, så få som vi är och glesa här uppe.
I Tornedalens jordbrukstrakter finns gott om centerpartister. Så finns sossar och vänstern, förstås. Och nu finns Lars Törnman från Kiruna.
- Jag tycker det är bra att han säger ifrån, tycker Johan Salmi. Jag tror nog jag ska rösta på honom. Och det kan bli många fler. För på alla möten måste det till att någon säger nåt. Även om det är fel, så är det nödvändigt att någon säger nåt. Annars stelnar allt och förändras ingenting.

Döm av min förvåning när jag mer eller mindre av en slump sprang på denna artikel/krönika på webben och fann att den faktiskt publicerats av en journalist i Expressen 2001. För er som inte vet vad eller var Littiäinen är eller ligger ska jag genast upplysa er. Precis som det står i artikeln så är Littiäinen en så liten by att man idag knappast ens längre kan kalla den by. Vid en stor vacker sjö ligger några gamla gamla hus längs med en liten grusväg mellan skogen och vattnet och det är den vackraste tystaste plats på denna jord.

Mitt i ingenstans finns en liten plats så orörd och stilla mitt i innersta Tornedalen närmare bestämt i närheten av Hedenäset..eller med Haparanda som närmsta större ort. Där föddes min mamma, i farbror Alvars hus och där växte hon och hennes syskon upp med morfar Oskar och mormor Ellie. Utan några gatlysen, bilar, asfalterade trotoarer, daghem eller skolor på mils avstånd. Och det är där som jag spenderat otaliga barndoms somrar, sport och påsklov, jullov och helger. Och så här i jul- och nyårstider kommer jag alltid att tänka på en del av de dagarna. Vackra minnen och härliga stunder som jag fått tillsammans med släkten i Littiäinen.

Tyvärr försvann min älskade morfar Oskar redan när jag var 6 år. Trots att jag inte var gammal då så minns jag honom klarare än många andra personer som vandrat in och ut genom livet. Min morfar var en sann Man av Tornedalen. Den snällaste, vänligaste, plikttrognaste själ på denna jord. Ingen idag kan ens föreställa sig det arbete han utförde med sina bara nävar 6 dagar i veckan mitt i mörkaste skogen. Hans ödmjukhet och principfasthet, hans övertygelse om livet kan än idag slå emot mig lika glasklar som om han stod framför mig. Med ett enda ord kunde morfar deklarera en åsikt eller uppfattning rörande ting som för andra människor skulle ta en hel monolog att säga ingenting om. Min älskade morfar har jag saknat varje dag.

Nu finns han inte kvar. Och kvar av alla de små krökryggade gubbarna som brukade komma hem till honom, klä av sig alla kläder o lägga dem i stora högar på hans kökssoffa när jag var barn för att sedan gå ner i källaren och bada vedeldad bastu tillsammans finns det bara en. Han bor kvar i byn fortfarande. Och så "Jossa" då..som finns med i artikeln..men han var ännu då för ung för bastubadandet. Men Littiäinen står kvar. Morfars hus står kvar. Nu med min moster i. Och där har jag och kusinerna värmt oss på varm Oboy fler än ett jullov. I svartaste decemberkvällen åkte vi runt runt, på ängar, isen och fastnade i diken och snår...med kusin Jan som skoterförare och jag och min kusin Johanna inbäddade på gransläden bakom..just i dessa mellandagar för vad som nu börjar vara ganska många år sen.

Inte hade vi en tanke på biosalonger, x-boxar, laptopar, mobiltelefoner, mellandagsreor, playstations, dataspel eller annat som dagens barn fullproppar sina jullov med. Och jag vill inte påstå att allt var bättre förr. Men jag är alldeles alldeles säker på att om jag här kunnat visa er de bilder jag har på våra rödrosiga kinder, våra stora flin och våra pigga glansiga ögon så strålar vi en glädje och lycka som ett barn idag vars upplevelser sträcker sig till en animerad värld aldrig ens får smaka på.

Och visst var den där björnen även de åren. När vi lekte vid stranden passerade björnen på vägen ca 50 meter ifrån oss. Och kvar är den garanterat än tillsammans med svalorna, räven, älgarna och svanarna vi alltid träffade på.

Som sagt, jag önskar så att jag besatt en scanner just nu..för att kunna visa er lite bilder. Men tills dess får ni försöka föreställa er...
...mitt älskade Littiäinen.

Mellandagar

Idag är den första av mellandagar...och jag ska välvilligt erkänna att det passar mig mycket bra! Juafton, juldagen och annandagen passerar alltid så snabbt. Det är så mycket som ska göras, hinnas och av tradition ska firas så dagarna tenderar att bli nog så uppbokade i mitt tycke..När mellandagarna sedan kommer så blir det åtminstone i mitt liv mer frihet att varva ner och ta dagen som den kommer. Ja lite friare helt enkelt. (Dessvärre jobbar jag alla utav dem utom idag så just i år känns det inte så fria och sköna som de brukar)

Lite stress blev det ju faktiskt ändå så där innan aftonen men det har varit en mycket mysig jul som oftast. Sedan 30 år firar min familj i föräldrarnas hus och så har vi gjort även i år. Alla syskon, syskonbarn och respektive. Kalleanka, glöggmys, julbord, tomten, klappar och alldeles för mycket go fika och choklad. =) Juldagen var det dags för både julmiddag hemma hos mig, firande av Storebrors födelsedag och lite party med vänner och bekanta. Annandagen gick för första gången på flera år dessvärre mer i trötthetens tecken pga nattliga eskapader men bjöd dock på bastubad och fikastund hos mor o far och mysig kvällsmiddag här hemma bara jag & H innan vi somnade framför nattfilmen bland chokladkartonger.

Tänkte bjuda er på några juliga bilder från min jul och mitt hus innan jag ställer mig vid spisen igen. Magen kurrar alldeles för mycket för att det ska bli något av konstruktivt bloggande upptäckte jag plötsligt. =) Dan före dan klädde vi som omnämnt granen. Och för alla som ev. undrar. Ja den är riktig! Skulle aldrig få för mig att inta ngn plastig varelse (då jag inte heller lider av någon allergi) och NEJ NEJ och åter NEJ alla granar är INTE drabbade av svamp eller annan sjuka. Denna hämtade Paps och Storebror till oss och lyser så mysigt och doftar underbart i mitt kök. Hellst vill jag inte behöva köpa en heller och har hittils haft den stora fördelen att få hjälp med huggning och hemtransport av en vild, i mitt tycke ser de man kan köpa för konstgjorda ut än de som växer vilt och känns lite mer äkta.

Så här såg det ut hos mamma och pappa på julafton. Deras julgran innan julafton.

Ett enkelt sätt att kombinera hyacinter. Jag tog en gammal adventsljusstake och ställde dem på rad och så i med lite mossa. Då jag trodde att dessa blommor var totalförbjudna när det skulle komma en allergiker köpte jag inga, förrän dan före dan före dan då jag hittade näst intill luktfria. Därav har det fortfarande inte slagit ut..

Det har däremot min vackra Amaryllis. Och Nu har den tom. ännu fler blommor än här på fotot. Oj så vackra dessa blommor är! För varje år blir på något sätt blommor och växter allt viktigare i juldekorerandet för mig. Inte så konstigt kanske..levande varelser är ju alltid vackrare än döda ting.

Avslutningsvis hittade jag några vackra vintervyer som fanns på datorn. Dock tagna när snön knappt täckte marken och det därför ser lite sparsamt vitt ut. Nu har vi betydligt mer av den vita varan. Tycker dock att vintersolen är så vacker på dessa bilder från min tomt att jag bjuder på dem ändå. Tänk att nu går vi bara mot ljusare tider! =)

Som sagt..magen kurrar och det är dags för mig att svänga ihop något i köket.

Till er Alla önskar jag en God Fortsättning så länge!

KRAM
G

GOD JUL

I julrush och med en massa förberedelser avklarade har jag inte haft tid att uppdatera eller visa er de utlovade bilderna. Det har pysslats, pyntats, fixats, kockats och slagits in alla julklappar. Igår somnade vi sött efter uppesittarkvällen som små grisar i mitt hus.

Dopparedagen är här och jag vill passa på att önska Er Alla

En Riktigt God Jul!

Ta vara på varandra och tänd många ljus, vila och må gott!

Många kramar till Er Alla.

G

Dan före dan

God kväll Kära Ni!

Dan före dan före dan är redan här och i dessa dagar går det undan. I affärer likväl som på gator och torg, på motorvägar och i de flesta hem. Jag har faktiskt varit otroligt förutseende och också lyckas sprida tanken om planering vidare. I år är det ovanligt välorganiserat både hemma hos mig och i huset där hela familjen som traditionen bjuder firar julafton. Och ändå är det en hel dag kvar. Nåja nu ska jag inte slå mig förmätet på bröstet för hips vips så händer något som raserar all frid jag inbillar mig kommer vankas..

Gårdagen innebar en resa 10 mil söderut tur och retur i totalt snökaos. Uppe kring mina trakter var det ingen fara men i stan söderut var det inte roligt att ta sig fram. Än mindre var det alls trevligt att trängas och köa bakom långtradare och snörök i timmar. Både dit och hem kom vi välbehållna i alla fall och nu behövs endast några sista saker från affären imorgon, allt annat är klart. =)

Idag kom mitt sista inredningspaket inför julen neddimpandes från Nordljus. Och vilka vackra saker eller vad säger ni om dessa?

Små söta hjärtan i silver till granen.

Och såna här kulor till granen

Och kronan på verket..

De efterläntade hyacinterna är också inhandlade och komponerade. Jansson är färdig och likaså revbensspjällen a la Ernst som H som bäst tar omhand. Imorgon ska skinkan och mimosasalladen tillredas tillsammans med lite övrig mummsig mat. Och på kvällen kommer bror med son och så ska vi tillsammans klä granen, ställa fram gottebordet och ta en varm go glögg och uppesitta! =) Fler bilder på detta kommer.

Nu vill jag bara önska Er alla en trevlig Kväll!

G

Recept på Saffranskaka

Färdigt på: 45 min

Ingredienser

Till 1 kaka:

3 st ekologiska ägg

2.5 dl strösocker

1 tsk vaniljsocker

50 g smör

1 dl mjölk0.

0.5 g saffran

1 msk ljus rom

3.5 dl vetemjöl

2 tsk bakpulver

1 nypa salt

smör och kokosflingor till formen

florsocker till pudring av kakan

Gör så här
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Vispa ägg, strösocker och vaniljsocker vitt och riktigt pösigt.
3. Smält smöret tillsammans med saffran, rör i mjölk och rom, blanda det med äggsmeten.
4. Blanda vetemjöl, bakpulver och salt och vänd försiktigt ner det i smeten.
5. Smöra och bröa en sockerkaksform med smör och kokosflingor. Fyll med smeten.
6. Grädda kakan i mitten av ugnen i 25-30 minuter. Prova med en sticka, den ska inte vara kladdig.
7. Låt kakan svalna något och stjälp sedan upp den på en tallrik eller ett brödgaller. Pudra över florsocker vid servering.

Mitt eget tips!

Du vet väl att för att kakan inte ska bli torr ska du bevara sockerkaksformen på kakan som lock efter du stjälpt upp den. På så sätt bevaras ångan och fuktar kakan.

Trevlig 4:e advent!

G

Julen närmar sig

Så har vi kommit till veckan före veckan då mycket skall fixas och donas med runt om i vårt avlånga land. Eftersom min långledighet bjöd på mycket egen tid så har jag pysslat på och donat med ett och anat för att faktiskt försöka undvika julstressen nästa vecka.

I måndags damp Storebror med son ner och levererade en av mina efterlängtade köp från Jultidningarna. Och det visade sig vara precis en sådan bok jag föräntat mig. Inspiration till tusen och ett och annat fyndigt recept på både ätbara saker och annat småpyssel.

Och jag satte genast igång att studera...och bestämde mig snabbt för att fixa julknäcken a la Ernst denna gång. I micron 10-12 min. En variant fullspäckad med nötter men eftersom det finns de som är dödligt allergiska gjorde jag också en mer traditionell variant med bara mandel. Måste erkänna att jag alltid ställt mig mycket skeptisk till microvarianter av matlagning. Men dessa blev alldeles perfekta. Smakar precis som spiskokt knäck men är så mycket enklare att laga och dessutom följde jag Ernst råd och skippade knäckformarna till fördel för brytbitar! Att rekommendera! =)

Och visst är det mysigt när man väl varvar ner och tar sig tid att julpyssla i lugn och ro? Inte för att man måste utan för att det är roligt och julstämningsskapande. Brorsonen lyste upp som en lykta i mörkret och likt alla barn måste han ju bara provsmaka en, två och tre gånger. Det är så härligt att få ha andras barn omkring sig till låns när man själv inte har några små..för att få se det där speciellt tindrandet i ögonen så fort det vankas julmys.

Så här smaskigt blev det!

Min mamma som jobbat som lärare i kommunen i 40 år la i tisdags pekpinnen på hyllan för gott, ställde undan skolväskan och gick i pension. Det innebar extra tidigt jullov för henne i år och därför tog vi oss tid för ett gemensamt julbak i onsdags. Så i tidig iskall (termometern visade på -27.9 hemma hos mig) morgonstund åkte jag hem till mamma och pappa fullproppad med recept och ingredienser. Mamma slängde ihop fler lussekatter och bullar och jag följde återigen Ernst råd om gudomliga kanelhjärtan...gudomliga blev dem också...efter stor frustration med degen...men det var det värt. Sen gav jag mig i kast med Leilas underbara Saffranskaka...och äntligen kom min Rom från Brasilien väl till pass. Och sicken kaka sen...Bilden ovan är tagen från recept.nu men jag vill påstå att min blev precis lika vacker....och Sicken smak! Då följde jag också hennes instruktioner slaviskt..hihi

De senaste två dagarna har jag återgått till jobbet och har också hunnit avverka ett glöggmingel helt oplanerandes för mig och kollegan igårkväll. Dessutom hann jag nästan handla klart alla julklappar idag innan jag gick på passet och kände mig mer än nöjd över min effektiva shopping!

Nu vankas det en glögg och lite mer funderingar..föränringarnas vindar blåser..men först som sagt den där glöggen.

Ha en fin kväll och en trevlig lördag Alla Ni!

KRAMAR/G