Nordanvinden

Nordanvinden viner här hos mig. Har inlett nattvecka på jobb och ägnat dagen åt att fundera på den där vinden och var den ska vina vidare.

Somliga kallar det rastlöshet, andra att fly eller aldrig komma till ro. För mig får det vara vilket det vill. Kanske en salig blandning av alltihop. Men jag har svårt för stagnation. Att slå ner baken, sitta och titta ut genom samma fönster år efter år och konstatera samma saker gång på gång och samtidigt veta att det finns andra oupptäckta saker någon annan stans.
På senaste åren har upptäckar-abstinensen mildrats en aning och mest är det skönt att faktiskt tänka tanken på att slå ner baken lite halvhårt nog för en investering.

Men frågan är ju VAR...och en sak är jag nog mest helt säker på. Det är inte här. Att återvända "hem" efter 8 år borta (med några nedslag hemma på några månader) är lättare sagt än gjort. Det finns stora fördelar med natur, mijö, lugn, ro och trygghet, litenheten och att jag som dessutom har fördelen att ha jobb här får allt förenat inom nära räckhåll.

Men det finns saker som jag vant mig vid som själen skriker efter. Jag har bott ensam i stort sett alla år. I MITT EGNA HEM, där bara jag har nyckel. Är det låst är det låst och det väljer jag själv UTAN någon som helst inblandning av någon. Visst är det mysigt och roligt att umgås och inte alltid vara själv i ett hus men en annan sak att inte ensam förfoga över sitt hem.
Saker som att när man helst ringer någon en lördagkväll för en undran vad som görs och i förhoppning om att göra något är svaret alltid att det görs INGENTING! Nej det är ju inte så konstigt att det inte görs så mycket för här finns inget större utbud..men får jag då fråga hur det kan vara möjligt att helg efter helg efter helg i åratal sitta och göra INGENTING och det bryts aldrig? Och ska det då göras något så är det samma visa varje gång...åka någon annastans 10 mil bort för att byta soffsits, sitta på rumpan och inta alkoholhaltiga drycker och göra ingenting igen. Och i -20 eller -30 grader behöva tänka på att åka hem dagen efter. Från ingenting till ingenting.

Och som grädde på moset en sak som är så otroligt intressant. I flera år har jag bott borta och klarat mig alldeles utmärkt 170 mil från närmsta kretsen och ibland inte setts på månader. Men nu när jag närmar mig 30 och plötsligt dessutom finns inom en 5 km:s radie så har jag uppenbarligen fullständigt förlorat förmågan att överleva på egen hand att döma av en del förfrågningar. Har man inte gjort sin höra av sig vända som tydligt börjar likna en oskriven lag så haglar förfrågningarna; Vad göööööööööööör Du eg??? Var haaaaaaar Du varit? Huuuuuuuuuur har Du jobbat? Nääääääär kommer Du? Vad liiiiiiiiiiite Du syns? Vad är det nu för feeeeeeeeeel? Vad har Du nu för probleeeeeeeem?
Konstigt är ju att min väg som när jag kör på den leder i två riktningar inte används flitigare för att undersöka sakerna närmare när det finns så mycket frågor.
Sen innan är jag inget stort fan av expertråd eller mirakellösningar må det vara stora som små bekymmer när jag inte ens bett om dem själv och har inte blivit det på sistone heller, dessa har också ökat stadigt i antal sedan jag flyttade norröver och gör bakelsen ännu mera gräddig och smarrig.

(Jag får väl tillägga för att undvika att kackelapparaterna går igång Nu och hönsgården fullständigt flyger i taket: DETTA ÄR INGET UTPEKANDE AV NÅGON PERSON UTAN EN BESKRIVNING AV MINA KÄNSLOR OCH UPPLEVELSER KRING SAKER OCH TING!

Och innan Någon utav Er som läser eventuellt går och surar ihop för något ni sitter och tror er veta av det jag skriver så ring då upp mig eller skriv en rad om ni undrar över något. INNAN NI SPRIDER DET VIDARE TACK! )

Som sagt Nordanvinden viner..så det är nog dags att låta seglen få den i sig innan det blir full orkan.
G