Kvävas...

Igår damp det ned. Ett tjusigt ark med Lunds unviversitets sigill med fint typsnitt, stämplar och "överstedekanus" (eller någon annan obegriplig titel) underskrift. Två år sen de där enormt tjocka, tunga dörrarna som man måste vara två för att orka dra upp på de gamla majestätiska universitetsbygnaderna i Lundagård smällde igen bakom mig för sista gången..och igår damp pappret ner i brevlådan. (Ingen kan ju anklaga mig för att vara den snabbaste när det kommer till att fixa den där administrativa delen i mitt liv) Nu ligger det på köksbordet; i sitt fina kuvärt. Det kändes inte så speciellt märkvärdigt alls. Tills jag såg på det i siffror; Den där pappersbiten (diplomet) har kostat mig strax över 300 000!

300 000! Hur många gånger i livet kommer jag att köpa ett till papper för 300 000? Tyvärr inte många...Missuppfatta mig rätt. Skulle det vara ekonomiskt möjligt. Alltså skulle CSN-reglementet vara lite generösare och tillåta mig skulle jag gladeligen leva på ynka 7000 kr i månaden varav 4000 går till hyra resten av livet för att fortsätta slita i de där blytunga dörrarna, sitta på det ena seminariet efter det andra ledda av några av Sveriges och Nordens främsta forskare och skriva uppsatser på löpande band. Jag förstår nu att det faktum att min universitetsutbildning tog mig närmare 7 år inte alls var något misstag. Jag fullkomligt älskade ju det! Jag stimulerades, frossade, analyserade, presterade och kände Lundaandan dunka mig i ryggen varje gång professorn stämplade G i pappersdokumenten.

Nu ligger mitt diplom på köksbordet. Och varje gång jag passerar och ens kastar minsta lilla blicka mot det så fullkomligt skriker det inom mig. Jag lever i en öken. Jag har ingen intelligensstimulerande, analyskrävande, IQ-byggar miljö runt omkring mig. Och diplomet tittar liksom lite visset på mig...ifrågasättande, krävande, pockande och jag är snart rädd att det slänger sig på mig och försöker strypa mig tills jag lovar att dra (för er som undrar, detta är en bildlig beskrivning..jag har inte blivit helt rubbad..än). Att packa väskan och slänga in handduken och låta hjärncellerna växa igen istället för att bli tvingad av mindre begåvade att gömma dem varje dag.

Min Lundell skriker inom mig. Jag vill ha det där lilla huset...på den där lilla platsen..där katterna kan springa fritt hela de ljumma nätterna...där hunden kan följa mig till badbryggan varje morgon...därifrån jag kan ta bilen till Lundagård och läsa en kurs eller två för hjärnans skull..där jag kan sätta mig på Ramklindts och analysera..där jag bara behöver ett bord och en dator som jag kan skriva skriva och skriva på.

Solen skiner utanför mitt fönster och det är oförskämt vackert ute..
Och jag håller på att kvävas...