Sol Sol Sol

Lediga ljuva dag!

Solen skiner fortfarande från klarblå himmel. Jag har ägnat förmiddagen åt tvätt, bäddning, damtorkning och lite pyssel som är skönt att få gjort när flera dagar spenderats på jobb samt en kaffekopp med grannen P.

Våffeldagen idag så jag tänker bjuda mig själv på våfflor hos mamsen i brist på eget våffeljärn.
Men först ska den elektriska råttjägaren fram och svepa av golven som återigen börjar vara lite luddiga.

Dags att sätta fart..ikväll åker jag till kusten och hämtar hem ett stycker sörlänning.

Ha en fin och förhoppningsvis smaskig våffeldag!

Rush

Jobb, skidåkning, tvätt och städ, långa hundpromenader, mera jobb och en massa fix och trix. Tiden tycks rusa, härligt med en massa solskensväder som gör att lusten att vara ute och röra på mig är på top.

Ikväll så korkar jag upp en flaska vin och firar med min vän A; våren, ledighetenoch hans glada nyhet med ett glas eller två.

Och om en vecka vet vi om vi väntar bebis (med fyra ben och svans bör tilläggas)!

Pöss!

Stör mig...

Det pågår märkliga saker runt om mig. Som från ingenstans anländer konstigheter på löpande band. Människor beteer sig underligt...märkligt. Tydligen gör de sina val och har sina värderingar om ditt och datt. Och bara är...och fungerar konstigt.

I mina ögon iaf. Så j-la märkligt att jag funderat en och två gånger om det "bara" är jag som har en vrickad verklighetsuppfattning eller annars bara är skruvad. Men nej, det tycker jag nog inte, inte i så hög grad åtminstone.

Så jag får fortsätta beskåda..från mitt håll..och erkänna för mig att det stör mig. Och att det stör, stör ännu mer.

Så jag ska jobba på att sluta störa mig..och helt enkelt hålla mig undan från allt vad märkligt beteende innebär!
That´s a Deal!

Fredag inför mys

Det vankas Fredag idag. Och eftersom min mage envisas med att vara i ordentligt olag blev det hemmadag idag. Har fortsatt konsultera kennlar och hundfantaster av rasen Irländsk Setter. Ända sedan jag som 11 åring började tjata på mina föräldrar om en egen hund och jag övergett tankarna på en egen Lassie dvs. en långhårig Collie har Irländaren varit en drömhund för mig. 12 år gammal beslutade min mamma att jag fick välja mellan en Bichon Frisé eller ingen hund alls. Jag valde en Bichon Frisé. Det skulle jag inte göra om. Rasen är vänlig, snäll, trygg och allt det jag sätter i fokus men med ett ENORMT pälsabete för att hunden ska vara just så gudomligt tjusig som en välvårdad Bichon är. Jag och frisersalonger för hundar går inte hand i hand.

Som många av er som följer min blogg kunnat konstatera har detta med hundras uppfyllt delar av min hjärnverksamhet i månader, ja tom år. Och på något sätt har jag varje gång jag funderat mer på en ras känt att; nja..men det finns något annat. Jag har bara inte kunnat sätta fingret på vad. Tills det en dag bara klickade ner; och jag satte igång att undersöka rasen närmre och framför allt ta reda på om folks alla negativa åsikter om den stämmer. Och som jag själv misstänkte var många sanningar just sådana med stor midifikation.

Nu har jag pratat med 4 kennlar, rasklubben, SSK, och "vanliga" ägare till rasen och berättat om tanken med mitt hundköp, syfte, intressen mm mm. Ingen av de personerna stämmer in i den "vanliga tyckarens" varningar. Snarare raka motsatsen. Jag ömsom skrattat, ömsom gråtit till berättelser och historier om settrarna och deras otroligt godmodiga natur och framfart utomhus. Så nu kan jag med gott samvete säga som en vän gav mig rådet: SKIT I VAD ALLA TYCKARE TYCKER! Och det gör jag nu..Det är ingen annan som varken ska betala för, leva med eller aktiver o lära min framtida hund än jag.

Nu håller jag tummar och tår för att de tilltänkta föräldrarna lyckats "få till det"..nu när jag verkar ha haft turen att hitta de rätta linjerna förenat med en otroligt seriös och tillmötesgående uppfödare. För er som gillar detta med hundar kan jag rekomendera att gå in på www.minminlight.se samt www.dublinerann.com
varifrån båda två stammar. Där fins gott om underbara bilder på Irländare.

Nu ska jag samla kraft till att hänga tvätt och fundera på vad som kan tänkas inmundigas till fredagsmys ensam som jag är. Med lite tur kommer Storebror och Dennis på helgvisit..här börjar kännas lite tomt.

TREVLIG HELG önskar jag Alla- Hundälskare eller Ej.

Människans bästa vän!

Detta är vad som håller mitt huvud ovanför vattenytan dessa dagar. Har ni någonsin sett något så (ARBETSKRÄVANDE!) bedårande?

Nu ska jag lägga mig och blunda..och drömma om bäbisar som denna. =)

Bild från dublinerann.com

Kvävas...

Igår damp det ned. Ett tjusigt ark med Lunds unviversitets sigill med fint typsnitt, stämplar och "överstedekanus" (eller någon annan obegriplig titel) underskrift. Två år sen de där enormt tjocka, tunga dörrarna som man måste vara två för att orka dra upp på de gamla majestätiska universitetsbygnaderna i Lundagård smällde igen bakom mig för sista gången..och igår damp pappret ner i brevlådan. (Ingen kan ju anklaga mig för att vara den snabbaste när det kommer till att fixa den där administrativa delen i mitt liv) Nu ligger det på köksbordet; i sitt fina kuvärt. Det kändes inte så speciellt märkvärdigt alls. Tills jag såg på det i siffror; Den där pappersbiten (diplomet) har kostat mig strax över 300 000!

300 000! Hur många gånger i livet kommer jag att köpa ett till papper för 300 000? Tyvärr inte många...Missuppfatta mig rätt. Skulle det vara ekonomiskt möjligt. Alltså skulle CSN-reglementet vara lite generösare och tillåta mig skulle jag gladeligen leva på ynka 7000 kr i månaden varav 4000 går till hyra resten av livet för att fortsätta slita i de där blytunga dörrarna, sitta på det ena seminariet efter det andra ledda av några av Sveriges och Nordens främsta forskare och skriva uppsatser på löpande band. Jag förstår nu att det faktum att min universitetsutbildning tog mig närmare 7 år inte alls var något misstag. Jag fullkomligt älskade ju det! Jag stimulerades, frossade, analyserade, presterade och kände Lundaandan dunka mig i ryggen varje gång professorn stämplade G i pappersdokumenten.

Nu ligger mitt diplom på köksbordet. Och varje gång jag passerar och ens kastar minsta lilla blicka mot det så fullkomligt skriker det inom mig. Jag lever i en öken. Jag har ingen intelligensstimulerande, analyskrävande, IQ-byggar miljö runt omkring mig. Och diplomet tittar liksom lite visset på mig...ifrågasättande, krävande, pockande och jag är snart rädd att det slänger sig på mig och försöker strypa mig tills jag lovar att dra (för er som undrar, detta är en bildlig beskrivning..jag har inte blivit helt rubbad..än). Att packa väskan och slänga in handduken och låta hjärncellerna växa igen istället för att bli tvingad av mindre begåvade att gömma dem varje dag.

Min Lundell skriker inom mig. Jag vill ha det där lilla huset...på den där lilla platsen..där katterna kan springa fritt hela de ljumma nätterna...där hunden kan följa mig till badbryggan varje morgon...därifrån jag kan ta bilen till Lundagård och läsa en kurs eller två för hjärnans skull..där jag kan sätta mig på Ramklindts och analysera..där jag bara behöver ett bord och en dator som jag kan skriva skriva och skriva på.

Solen skiner utanför mitt fönster och det är oförskämt vackert ute..
Och jag håller på att kvävas...

This is my life!

I flera år har jag ojjat mig över det ena spektaklet värre än det andra..Och i år, när jag helt tappat hoppet och konstant deklarerat att jag inte ens tänker titta på eländet så händer det:
Inga avlagda gamla 80-tals letf owers, inga flickidoler som knappt kan ta en ton om de inte har en massa dunka dunka som överröstar deras sk. sång, inga förryckta skäggiga Möllan hippies med Jesus komplex. Utan så naket som det ommöjligt kan bli i Schlagersammanhang röjer hon golvet med de andra.
Jag struntar fullkomligt i hur hon placerar sig i Oslo...
För änligen! En låt att rysa till!